Sedelutgivning före år 1904 hanterades av privatbanker med ett särskilt tillstånd för detta.

Sedelutgivning har Riksbanken monopol på i Sverige sedan 1904.

Privatbanker kunde ansöka om att få ge ut egna sedlar. Bankerna med särskilt tillstånd hade lagligt rätt till sedelutgivning. Sedelutgivning var ett sätt för bankerna att låna pengar räntefritt, ett slags räntefritt banklån. Sedlarna vid denna tid var egentligen inget annat än skuldförbindelse, ett lån som måste lösas in vid anfordran.

Bankerna skulle vid uppvisande av sedel, som de hade givit ut, lösa in dem mot ett underliggande värde. Det underliggande värdet kunde vara guld, silver eller koppar. Riksdagen bestämde vilket värde en sedel hade i förhållande till ovannämnda metallerna.

Tanken var att sedelutgivningen inte fick vara större än vad det fanns täckning för i form av ädla metaller. Dock gav bankerna ut mer sedlar än de hade täckning för. Vinsten var kunna ge ut fler sedlar än vad som fanns i myntreserven. Systemet fungerade så länge folka hade förtroende för sedlarna. Regelverket kring hur många sedlar bankerna fick ge ut i förhållande till myntreserv lär har varit krångligt att förstå sig på.

Vinsten för allmänheten var att slippa bära runt med tunga mynt. Det var lättare och enklare att hantera papperssedlar än stora otympliga mynt, särskilt om det gällde större belopp.

Riksbanken fick monopol på sedelutgivning från om med år 1904. Första banken i Sverige som gav ut sedlar var Stockholms Banco.

Sedlar som vi har idag har lite att göra med de gamla sedlarna. Idag handlar värdet på en sedel om hur landets ekonomi sköts och utrikeshandeln.